Tar ni emot alla raser på dagiset?
Nej, vi tar inte emot varghybrider och varghybridraser som Saarloos wolfhond och Ceskyslovensky vlcak eftersom varghybrider har kvar mycket av vargens skygghet i sig, vilket i kombination med hundens nyfikenhet och framåtanda kan bli negativt i vår miljö. Jag anser också att det krävs mindre störning för att få dem stressade.
Jag gillar inte ordet "kamphundar" eftersom det i media blivit ett samlingsord för hundar av ett visst utseende, där lite hänsyn tas till individen. Det finns även många raser som används inom t.ex. jakt och bruks som brukar uppvisa mer aggressivitet mot andra hundar och dessa tar vi ändå emot under förutsättningen att individen är trygg och social.
Frasen "hunden blir vad man gör den till" tror jag bara stämmer till viss del. Precis som en människa föds med en viss grundpersonlighet som föräldrarna sedan kan påverka genom uppfostran, är även hunden präglad av såväl arv som miljö.
En cavalier föds med helt andra förutsättningar än t.ex. en Tosa (japansk mastiff) eftersom man i ena fallet avlat på de mest sociala individerna och man i det andra fallet under lång tid avlat på de tuffaste individerna som vann flest kamper och premierar de som är störst och ståtligast (men självklart tar vi inte heller in en cavalier som avskyr andra hundar, eftersom rasen inte avgör allt).
Även om ägaren till en Tosa socialiserat den väl och den fungerar utmärkt med andra hundar är de mer benägna att få upp skärpa ifall de utsätts för tillräckligt start stimuli (retning). Ett hunddagis kan utgöra ett sådant stimuli eftersom hundarna får mycket intryck som ska bearbetas och de förväntas kommunicera med andra hundar på en begränsad yta.
Dessutom brukar de raser som är avlade för att se ståtliga ut (framåtvinklade öron, stelt kroppspråk, högburen svans, självsäkert rörelsemönster osv.) oftare utsättas för rädsla/ hotbeteende från andra hundar, vilket kan göra att dagismiljön är olämplig för dem.
Men som tur är har man nu ändrat avelsprogrammen för de flesta raser av kampursprung, så att man får fram individer som överlag fungerar bättre med andra hundar.
Problem brukar uppstå när oseriösa hundägare blandar in andra raser eller inte bryr sig om att utföra något avelsarbete, utan parar på utseende/tuffhet.
Om man t.ex. blandar en vallhund med en hund av kampbakgrund, kan resultatet bli en hund med den kampavlade hundens framåtanda och vallhundens låga bithämningar, vilket blir en farlig kombination.
Detta inlägg beskriver min personliga åsikt om ämnet, men vad innebär det för dagiset i praktiken, kanske man undrar.
Vi har beslutat att främst se till individen, men ändå ha rasen/ rasernas bakgrund i åtanke när någon är intresserad av plats.
Det viktigaste för oss är våra befintliga dagishundar och att ge dem en så stressfri tillvaro som möjligt.
Vi tackar hellre nej till en hund/ ras som vi känner oss osäkra på än att vi utsätter dagishundarna för hot eller onödig stress.
Tack för ordet!
/Yasmine
Jag gillar inte ordet "kamphundar" eftersom det i media blivit ett samlingsord för hundar av ett visst utseende, där lite hänsyn tas till individen. Det finns även många raser som används inom t.ex. jakt och bruks som brukar uppvisa mer aggressivitet mot andra hundar och dessa tar vi ändå emot under förutsättningen att individen är trygg och social.
Frasen "hunden blir vad man gör den till" tror jag bara stämmer till viss del. Precis som en människa föds med en viss grundpersonlighet som föräldrarna sedan kan påverka genom uppfostran, är även hunden präglad av såväl arv som miljö.
En cavalier föds med helt andra förutsättningar än t.ex. en Tosa (japansk mastiff) eftersom man i ena fallet avlat på de mest sociala individerna och man i det andra fallet under lång tid avlat på de tuffaste individerna som vann flest kamper och premierar de som är störst och ståtligast (men självklart tar vi inte heller in en cavalier som avskyr andra hundar, eftersom rasen inte avgör allt).
Även om ägaren till en Tosa socialiserat den väl och den fungerar utmärkt med andra hundar är de mer benägna att få upp skärpa ifall de utsätts för tillräckligt start stimuli (retning). Ett hunddagis kan utgöra ett sådant stimuli eftersom hundarna får mycket intryck som ska bearbetas och de förväntas kommunicera med andra hundar på en begränsad yta.
Dessutom brukar de raser som är avlade för att se ståtliga ut (framåtvinklade öron, stelt kroppspråk, högburen svans, självsäkert rörelsemönster osv.) oftare utsättas för rädsla/ hotbeteende från andra hundar, vilket kan göra att dagismiljön är olämplig för dem.
Men som tur är har man nu ändrat avelsprogrammen för de flesta raser av kampursprung, så att man får fram individer som överlag fungerar bättre med andra hundar.
Problem brukar uppstå när oseriösa hundägare blandar in andra raser eller inte bryr sig om att utföra något avelsarbete, utan parar på utseende/tuffhet.
Om man t.ex. blandar en vallhund med en hund av kampbakgrund, kan resultatet bli en hund med den kampavlade hundens framåtanda och vallhundens låga bithämningar, vilket blir en farlig kombination.
Detta inlägg beskriver min personliga åsikt om ämnet, men vad innebär det för dagiset i praktiken, kanske man undrar.
Vi har beslutat att främst se till individen, men ändå ha rasen/ rasernas bakgrund i åtanke när någon är intresserad av plats.
Det viktigaste för oss är våra befintliga dagishundar och att ge dem en så stressfri tillvaro som möjligt.
Vi tackar hellre nej till en hund/ ras som vi känner oss osäkra på än att vi utsätter dagishundarna för hot eller onödig stress.
Tack för ordet!
/Yasmine
